Mobbare på nätet ska hängas ut. Möt eld med mera eld. Folk som är dumma i huvudet ska köras över. Eller nåt sånt. Jag är kluven inför det. Det blir mer kalla kriget än Desmond Tutu över det hela. Let’s go old testament on them. Frågan är om det hjälper.
En del kanske sett #hairriot som @hannafriden startade med blogginlägget där hon strimlar ett gäng snubbar och snubbor som lagt ut en screenshot på en kvinna som hade hår under armarna under lördagens melodifestival. En kort sekvens i tv-sändningen som någon av dem fått för sig att screenshotta. Så ohemult fånigt. I grunden kan jag inte låta bli att tycka att de får skylla sig själva. Det är så jävla fånigt och fånigare blir de rationaliseringar som folk gör om att ”det är ju ofräscht” och ”vi har en kultur där man håller sig hel och ren”. Get a life liksom. Att de bara inte ber om ursäkt, erkänner att det var jävla dumt visar nog mer av deras omognad än att de i berusningens tecken la ut bilden.
Jag kan leva med det att man ger sig på dem: precis som att jag kan bli lite störd över att det är så lätt att dra igång ”nätmobbing”-diskursen oavsett åt vilket håll det går. Och jag har (förr) inte varit sen med att kalla både den ena och den andra för plattnacke, lågpannad existens mm. Jag fick själv löpa gatlopp när jag gjorde mig rolig över ett antal modebloggare (otroligt korkad rubrik för övrigt). Jag har blivit sedd som både näthatare och jag vet inte vad genom åren. Det är helt enkelt lite lätt att slänga på diverse negativa kännetecken oavsett vilken sida man står på. Dels för att det saknas nån sorts gemensam definition, dels för att det just är nätet: även om vi blir närmare och närmare varandra så är det fortfarande en skärm emellan.
Trots det kan jag hålla med Hanna i det hon säger i en svarskommentar till mig om att det sällan syns och att det alltför ofta får fortsätta. Jag vet och jag vet inte hur det ska lösas.
Samtidigt kan jag tycka att det är ett problem att fler och fler av oss som debatterar, ser strukturer och vad som borde förändras väljer att gå i direkt konfrontation och oftare och oftare möta det onda med samma mynt. Inte för att det i det här fallet handlar om att göra något annat än att använda sin bloggmakt för att dunka till några idioter utan för att det knappast når målet. Jag har gjort det. Andra har gjort det. När jag läser kommentarerna hos Hanna blir jag minst lika sorgsen som när jag läser de kommentarer som folk gjort om en hårig armhåla. Och känner igen känslan i mig själv. Det är nedsättande kommentarer om folks utbildningsnivå mm. Vi blir en pöbel som ger sig på en pöbel liksom. Bara att vi lätt ser oss som överlägsna den andra. Jag är sugen på att hänga på. Men med fingrarna över tangenterna funderar jag ändå över om det är det mest effektiva sättet eller om det är vår djupt mänskliga vargsjäl som dyker upp. Homo homini lupus ftw.
Detta innebär också att de som anklagas får det än svårare att faktiskt backa: det blir en maktkamp. Och de upplever sig som offer snarare än som förövare eftersom motelden är numerärt starkare. En person som hela tiden får gå i försvar får en adrenalinkick och då lär man sig inget: adrenalin är (vet man genom stressforskning exempelvis) uselt på att hjälpa personer att reflektera och nyktert bedöma en situation. Vi människor lär oss dåligt om vi är utsatta för fara: oavsett om den är reell, upplevd eller inbillad. The window of opportunity för att komma till tals med varandra stängs. I det här fallet hade de fått möjligheten då Hanna Fridén skrivit ett gäng mail till dem men rent generellt: i realtid finns det sällan plats för diskussion som kan ge plats för eftertanke. Mängden av text, mängden av media, snabbheten och den korta tid som en sak ligger i fokus innebär att vi inte kan annat än att skrika högre, förenkla, dikotomisera och köra enkla oneliners: så smarta och bestialiskt vassa som möjligt. Give me a clean shot liksom. Kolla debattprogrammen som körs idag, titta på utvecklingen av en televiserad politisk diskussion – eller varför inte Kony2012 som bygger på ungefär samma idé om att driva en tes snabbt och viralt. Om retorik förr handlade om konsten att övertyga så är vi idag inne på konsten att spöa varandra fortast möjligt. Argumentationsboxning är inte noble art of self defence utan mer MMA med dödlig utgång – helst.
I nämnda fall har jag svårt att se att det nödvändigtvis är fel väg att gå – Hanna är smart och väljer att öppet blackmaila de som la ut bilden – och de fattar inte att de vare sig gjort fel eller att de will be slammed. Jag är utilitarist: ibland får man ta till storsläggan. I slutänden behöver de här personerna som spenderar tid att lägga ut en oskyldig glad kvinnas armhålor på FB en smäll på fingrarna. Men det är frågan om det i längden innebär att vi tappar den förändringsmöjlighet man har genom att göra tvärtom. Till slut förstår vi inte lågmäld
För övrigt är jag mest fascinerad över att de såväl som flera av kommentarerna reagerade över det faktum att en i publiken hade hår under armarna. Eller att SVTs programledare noterade att Dead By Aprils medlemmar inte hade det. Det är något som stör mig minst lika mycket – för det är där sjukdomen kanske ligger: att man inte kan låta människor se ut som de faktiskt väljer att göra.
”Det ser inte fräscht ut”
”Nä men blunda då.”
Uppdatering: Att nu Aftonbladet plockar upp det var kanske väntat men lite det som jag oroat mig för: för kvinnan tar det inte slut trots att personerna som gjorde fel från början tagit bort bilden och försöker att glömma det.
Uppdatering: Hanna försöker att lyfta frågan till en högre nivå i Debatt på SVT. Det är bra och jag kan inte annat än att älska ett uttryck som:
Hårfobikerna anser att dessa mobbningskampanjer är helt okej. Hårfobikerna tycker inte att de gör fel, för de jämför fjunet i armhålan med att inte duscha på flera veckor och de anser att hår på fel plats är en medveten provokation i syfte att hota deras värdsbild och deras ideal. De är en farlig normbrytande tendens som måste sparkas ner och tyglas.
Sen är det bara att inse att Newsmill och SVTs webbsidor är de sista utposterna för dumbass-kommentatorerna… Sicket gäng av nötter.
Uppdatering: Nu träder också kvinnan fram. Nu är väl ändå historien till sin ände.
Uppdatering: Det var den inte. Diskussionen fortsätter och det diskuteras nu strukturer och diskussionen rasslar vidare om hyfs och om normalitet – eller om personliga preferenser. En del väljer att göra det Clara kritiserade igår – mena att diskussionen borde vara om barnen i Afrika istället. Friends och Bris menar att diskussionen måste lyftas från kroppsbehåring.
